Sårade ängeln
Hem / Kultur, Media & Underhållning / Sårade ängeln
Här framstår Jovičićs tillvägagångssätt i tydlig dager och den är inte utan problem. Här är ormen med äpplet i munnen fängslad inom de små vingarnas täta cirkel som symboliserar det unga barnasinnets täta fjun. Det handlar således inte om en anpassning till en särskild grupp utan något som likt de traditionella audioguiderna kan berika allas utställningsupplevelse.
Text: Axel Andersson
AA är kulturhistoriker och konstkritiker.
Foto (där ej annat anges): Finlands nationalgalleri/Hannu Pakarinen.
Permanent länk till denna artikel: https://utstallningskritik.se/?p=4383
Ursprunglig adress till denna artikel: https://ueforum.se/recension14/14-5rec2angeln.php
Någon sådan specificitet finns inte i Jovičićs beskrivning. Detta kan vara resultatet av att hon helt enkelt är intresserad av den typen av analysmodell när det gäller konst, men den besvärande misstanken smyger sig på att hon gör det eftersom det ska reproducera upplevelsen att se. Modellerna är tammerforspojkar, några har man identifierat senare.
Roux ville tala med människor från Kilpisjärvi i norr till Helsingfors i söder om vad de ser och upplever då de tittar på Simbergs målning.
Han har intervjuat barn och vuxna, människor som är sårade eller skadade och människor som jobbar med att hjälpa skadade och sårade. Pulpeten är liksom väggarna vitmålad och glasrutorna är rogivande grå.
Det finns helt enkelt en poäng med att så visuellt som möjligt beskriva för en läsare en utställning som vederbörande kanske inte kommer att se.
Den rösten är något att vara tacksam över.
Det var en olycka.
Det var en olycka!
Men han anar att Timo kommer att säga att detinte var en olycka.
Han tänker att det värsta en människa kan göra är att slå en ängel.
Alla blev rädda när hon dök upp för några månader sen. På ställningens lätt sluttande yta finns fem reliefbilder av glas i en storlek som liknar surfplattors skärmar. Hon refererar förvillande nog till ett hav i bakgrunden, samtidigt som hon nämner den motsatta strandlinjen. Den första avbildar en schematisk översikt av Simbergs verk, den andra de tre figurerna i förgrunden, den tredje bakgrunden, den fjärde en detalj (ängeln på båren) och på den femte har verkets olika färger översatts till texturer på glaset.
Han hade länge vykortet hemma på sin vägg utan att desto mer reflektera över vem konstnären var eller varifrån tavlan kom.
Men så en dag kom en isländsk bekant på besök, såg vykortet och sade att det är ett av hans favoritkonstverk av en nordisk konstnär.
-Det var så jag fick reda på att tavlan var finländsk.
Den följande överraskningen kom då Roux sedan några månader senare äntligen såg tavlan i Ateneum.
-Jag hade inte förstått att tavlan är så stor, att det är en nästan naturlig storlek av de två pojkarna och ängeln.
I Simbergs fall har han tagit hjälp av en föga naturlig ängel som efter en, vad vi får förmoda, kraschlandning mot den hårda finska myllan, som tjälen nyss gått ur, plockats upp av två pojkar och bärs iväg på en bår, med bandage runt huvudet och snödroppar i höger hand.
Trots invändningarna mot Jovičićs tillvägagångssätt finns det inget tvivel om att multisensoriska utställningsupplevelser är minst lika tankeväckande för seende som för synskadade även i ett klassiskt konstsammanhang.
Jovičićs idé är att ”formellt” beskriva verket efter en klassisk mall. (Stendhal-syndrom är en överväldigande känsla, ofta i form av yrsel, hjärtklappning eller hallucination, som uppstår då man upplever speciellt vacker konst.)
-Den sårade ängeln stannade kvar i mina tankar och jag tillbringade hela veckoslutet med att läsa på om konstverket och konstnären.